Okej... Nu har jag tid att blogga och en herrans massa tankar. Så nu kör jag på ett långt, ointressant, och tankefyllt inlägg.

Jag, Jennifer Maria Helena Kivinen är en jävel på att.. Ja, jag önskar att jag kunde skriva så. Att faktiskt ha någonting man är stolt över, och ha någonting man vill visa upp. Jag har inte det. Allvarligt talat, så är jag inte nöjd med varken det ena eller det andra. Kroppskomplex har väl vi alla, och det ska jag inte gnälla över, för det tror jag ni vet att jag har, och att jag är något fruktansvärt missnöjd över mina ben. Men nu var det ju inte denna synpunkten jag skulle ta upp...

Jag tror att avundsjuka/svartsjuka och självförtroende hänger ihop i vissa fall.. Vad jag vill komma fram till är mitt fotograferande och mina bilder. (Jag minns att jag gjort ett liknande inlägg förra hösten, men kände att förrådet med tankar snart svämmar över, så jag kan lika gärna slänga in ett till.) Jag är en perfektionist kan man säga. Eller nej, jag leker det. Ingenting blir perfekt när jag gör det, men det är vad jag strävar efter Kanske är det allas, eller så nöjer sig vissa med halvdant. Så när någonting ska göras, ja då ska det göras ordentligt! Det blir dock inte alltid som jag tänker, hoppas eller tror, och det vet jag i många fall. Bilderna är ju då mina exempel här... Jag kan ta en bild, som jag blir hyfsat nöjd över, eller ibland också väldigt nöjd. Då kan självförtroende-Jennifer komma fram, men inte ofta. Det finns sån sjukt stor konkurans här i världen, och minst sagt inom foto! Jag har insett att framtiden kan bli svår, men jag har en sån strävan,- ett så stor önskan - om att bli fotograf. Jag ska bannemej kämpa för det! Men hur? Hur fan, rent ut sagt, kan jag göra det när min avundsjuka till andra bilder är så stor? Jag blir avundsjuk när någon tar en bra bild, när någon fått en systemkamera (så fruktansvärt löjligt. Varför!?), när någon berömmer andras bilder och så vidare. Så kan det fortsätta bra länge, och jag vill verkligen inte ha det så. Jag vill kunna bli nöjd över mina bilder utan att påverkas utifrån, från andra. Men det är ett hopplöst fall... Självförtroendet som finns där när jag ser en bild som berör mig är väldigt låg.. Eller ska jag skriva osäkerheten?  Osäker på om jag kommer platsa i branschen. Osäker på om jag någonsin kommer komma in. Osäker på om jag kommer orka kämpa för något som aldrig leder någonstans.

Det är väl självklart att någon som vill bli polis i framtiden också har tvivel, men poliser, och många andra yrken är slitsamma, och de pensioneras vid 65 års ålder, om inte tidigare. I annat fall har väl de fått sitta på kontor och svara i telefon dagarna i ända i många år.. Men fotografer, ja de kan ju hålla på hur länge som helst, tills de knappt orkar stå på benen. Deras inspiration, tankar och fantasi finns kvar för att kunna skapa en bild med hjälp av sin kunskap. Det kan inte poliser.

Jag vet inte riktigt vart jag har kommit med de här orden. Ingenstans skulle jag kunna tro, men jag ville skriva av mig och få er, som också är intresserade av foto komma in på samma tankar. Eller nej, kanske inte... Då förstör jag ju allt istället. Förlåt, haha, men jag vill inte leva i denna osäkra värld. Kan man inte få veta sin framtid, så kan man göra någonting åt den redan nu? Kan ingen uppfinna en flygande De Lorean till mig!?