DRÖMMAR

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
 
De senaste dagarna har jag börjat tänka, planera, fundera. Vissa saker, som mitt projektarbete och mitt körkort är jag däremot lite segare med, tycker i alla fall jag. Projektarbetet börjar inte förrän i höst, men jag får panik när jag inte vet vad jag vill göra. Fotografera, absolut! Men vad mer? Jag har ingen fantasi och det är fruktansvärt svårt om man vill satsa på högsta betyg. Vad krävs liksom? Ja, det är sånt jag får ta tag i när tiden är kommen. (Ser ni, nu ger jag mig själv lite "dubbelmoral", haha. Är jag sent ute eller inte? Ja du, Jennifer...). 
 
Däremot vet jag exakt vad jag vill göra om ett år. Jobba i Norge i fyra månader och sedan resa. Därefter vill jag söka in till Göteborgs Universitet och studera fotografering. Allt är fixat. Planerna känns mer självklara nu än för några månader sedan när det fanns annat i tankarna. Jag antar att allt blir lättare när man är ensam och bara behöver bestämma över sig själv. 
 
Drömmar är viktiga att ha, för annars finns det inget mål, ingen strävan mot någonting. Det är viktigt att ställa krav på sig själv och göra vad som krävs för att få som man vill. För inget kommer gratis här i världen, verkligen inte. 

ALLT BLIR BÄTTRE SNART

Hej bloggen!
Jag har varit fullt upptagen med att flytta och hålla tankarna i styr. Har inte haft internet, så har fått köra internetdelning från mobilen i några dagar nu, haha! Men det går inte att ladda upp bilder, tråkigt nog... Ville bara skriva att jag ska blogga för fulla muggar när vi har fixat bredband och allt sånt, men allt är toppen här! Trivs verkligen i lägenheten och i mitt rum, så det får mig att vara gladare! Det är mycket plugg nu, och annat som hindrar mig från att bara njuta av livet, men det ska nog bli bra snart igen. Hoppas ni har det underbart! Och det var några som frågade efter vart jag hade köpt min klänning i förra inlägget: den är köpt på Jolina i Borås. Tror tyvärr inte att den finns på så många andra ställen, och den är slutsåld där också nu. (finns dock i vitt, organge och cerise, väldigt fina!).
Kram på er, vi hörs snart! ♥

MY DAD

NIKON D90 + 50 mm f/1.8
Ville bara säga att jag älskar dig pappa, trots att vi är alldeles för lika när det gäller envishet, alltid ha rätt, ha ett och ha ett jäkla temperament... Kanske därför vi inte alltid går ihop, men du är fortfarande den bästa pappan man kan ha! ♥

THREE THINGS

♥ Jag är otroligt pedant
Ja och ibland är det sjukt jobbigt, haha. Ibland kan jag gå och spana in och ljuslyktorna står på samma rad. Ligger något inte rätt, rättar jag till det. Jag älskar också att städa andras rum för jag vill se före/efter. Det är ju så roligt att lägga var sak på sin plats. Många av mina vänner beundrade mig alltid när jag var liten över att jag hade det så fint i mitt rum, och ibland kunde jag säga "det är lite stökigt här", trots att det kanske bara var en bok inte låg på rätt plats. Jag mår dåligt av en obäddad säng och jag har mina kläder i färg och materialordning i min garderob. Dessutom klarar jag inte av skosnören som hänger utanför, utan stoppar alltid in dem i skorna. Trots att inte allt alltid blir perfekt, så är det något jag alltid strävar efter, haha!
♥ Jag planerar väldigt mycket
Min framtid är helt klar. Ja, inom de fyra närmsta åren i alla fall. När jag gått ur vill jag ta ett sabbatsår och (ska tvinga mina tjejer att följa med, hehe) åka till Norge, bo i en pyttelägenhet, äta snålt och tjäna fett med pengar i ett halvår. Jag vill uppleva något nytt, och bara veta att sparkontot fylls på. Därefter vill jag ut och resa resten av halvåret. Runt i världen, överallt. Eller ja... Kanske ska välja en världsdel, hehe. Antingen Afrika eller Asien. Jag vill veta mer, fota massor, upptäcka, dokumentera. Allt! Jag vill dessutom spara en del pengar så jag klarar mig när jag ska plugga på Göteborgs Universitet för fotografering. Jag ska komma in! Ja, det är det!
♥ Musik är underbart
Utan musik känner jag mig väldigt tom. Innan/på bussen, till/på/efter träningen, när jag pluggar, när jag inte pluggar, när jag äter frukost, middag, kvällsmat. Ja, ni fattar! Dessutom stör jag mig otroligt mycket om det spelas musik jag inte tycker om. På pass till exempel... Är det inte bra musik tycker jag inte alls att passet är lika roligt. Det är väl rätt logiskt, men jag känner ingen som tycker musik är så viktigt. På fester är det också otroligt viktigt med bra musik. Det är inte det att jag inte är öppen för ny musik, men är det en uttjatad låt från 2010 så går det inte, haha. Kan sitta och leta efter ny musik i timmar ibland. På Spotify, nya listor på internet, från utlandet, ja överallt. Ny musik älskar jag! Dessutom tror jag nästan jag kan alla låtar utantill i alla mina fyra listor. Typ... 700 låtar? De bara sitter där. Så mycket lyssnar jag, hehe! Låter otroligt patetiskt, men sån är jag!

NÅGOT JAG INTE BORDE GJORT

"Det där är privat. Det är inte ditt område. Du kommer bara ångra dig". Det var vad min hjärna sa, men mina händer gjorde annorlunda. Skrev in det där och sedan visades allt. Allt som inte har med mig att göra och hela tiden satt jag och darrade, svettades och min kropp försvann. Just nu bultar mitt hjärta så hårt att jag känner det, vilket jag aldrig annars brukar göra. Jag har svårt för att veta vad jag vill. Ena sekunden vill jag ut i det fria, och glömma allting. Andra sekunden blir jag så fruktansvärt avundsjuk på något som faktiskt inte är mitt längre. Kanske mer svartsjuk? Men varför? Det var jag som klippte den svaga linan itu, för att jag trodde allt skulle bli bättre. Och det är helt okej, faktiskt, så varför sitter jag här och skakar? Jag är tom, men samtidigt så full av känslor. Rädslan av att förlora någon, och veta att man inte kommer träffas igen skrämmer mig, men samtidigt gör den mig lugn. "Det är lugnt, du behöver aldrig mer se hans vackra leende, eller pilla i hans underbart bruna hår. Du behöver aldrig mer njuta av att han långsamt kommer närmre och närmre för varje andetag, eller ligga på hans bröst och höra hans hjärta bulta, för mig. Du behöver heller aldrig gråta över att han sårat din familj eller dina vänner. För nu är det borta. Ta det lugnt, Jennifer. Allt är mycket bättre nu". Men är det så?

Känslorna är blandade och det är så svårt att tyda dem. Men jag tror ändå att mitt val var rätt. Jag gjorde vad som kändes rätt då, men samtidigt kan jag inte undgå att lägga mig i så jäkla mycket som inte är mitt. Nyfikenheten tar över och jag vet nu saker jag inte bör veta. Saker jag inte bör se. Saker jag faktiskt inte vill veta. Eller vill jag det? I efterhand ångrar jag det, men jag kan samtidigt inte förstå. Redan? Två år släpptes ut som aska ut i en storm. Allt försvann. Både för honom och för mig. Är jag redo att gå vidare? Jag tror jag måste, nu när jag vet att han gjort det före mig. Jag ska aldrig mer göra det, för jag är redo att släppa taget. Det är vad jag måste. Det är vad jag vill.

THREE THINGS

♥ Jag skrattar vid fel tillfällen
Ja, verkligen... Det finns ställen när det är taskigt att skratta, till exempel skadeglädje, men detta är inget av det... När jag var liten höll jag på att skratta ihjäl mig när föräldrar skällde ut sina småbarn för något de hade gjort. jag skrattade massor när det började en ny kille i min barngympa som har ADHD (nej nu för tiden är jag bara irriterad på honom...). Och detta är inget jag är stolt över, för detta var bara pinsamt. Jag vet faktiskt inte varför jag gör det, för det bara kommer. Till slut kan jag inte sluta skratta, men ber väldigt mycket om ursäkt till den utsatte. Usch, det är inte kul alls! Sen är jag ju självklart en höjdare på att skratta när någon gör sig illa med, som många andra hehe. Vilken pinsam kvalité alltså...

♥ Jag har otroliga krav på mig själv
I dagens samhälle är det väldigt pressat och man ska alltid vara så ambitiös och duktig. Många struntar i det, men jag är en som aldrig skulle kunna göra det. Trots att jag vet att det gick dåligt på ett prov och jag "bara fick VG", så blir jag aldrig nöjd. Men VG är ju bra egentligen! Men jag vill alltid ha mer. Jag tänker alltid "jag vet att jag kunde göra bättre. Jag kunde ändrat liiite där och liiite där". Men kan man verkligen det? Har man gjort sitt bästa så har man! Det är ju lätt att säga i efterhand när man fått mer kött på benen så att säga. Ibland vet jag ju att jag inte är värd högsta betyg. Historia B och Matte B är två urser jag skulle bli glad för om jag bara klarade. Men inget G i hela gymnasiet, så jag har jäkla press på mig nu... Får kämpa sista halvåret nu!!

♥ Jag tycker inte om tysta människor
En kvalité jag stör mig något otroligt på är tysta människor. VARFÖR PRATAR DE INTE??? När man sitter med en grupp människor och en person är tyst under hela konversationen, så vill jag bara gå fram till den, skaka om huvudet och skrika just: "VARFÖR PRATAR DU INTE????" Ja, så arg blir jag. I den här åldern ska ingenting längre vara pinsamt, och varför inte prata? Gör ett intryck! Man får inget intryck av en människa som sitter tyst mer än "fan vad han/hon är tråkig..." Hur kul är det då? Är man osäker i sig själv bör man ta tag i det. Hellre säga något än inget alls. Eller ja det är väl självklart, men ändå! Jag klarar det helt enkelt inte, för ska man komma någonstans i livet måste man faktiskt öppna munnen mer än när man äter och borstar tänderna.

THREE THINGS

Jag är väldigt nyfiken av mig
Otroligt nyfiken är jag! Vill jag ha reda på någonting, så tar jag reda på det (allt utom presenter hehe). Att någon skulle hålla något hemligt accepteras inte, och jag vet när någonting inte rör mig. Då tar jag verkligen reda på det! Jag tror, eller vet, att människor inte tror jag vet så mycket om dem, eller om någonting, men sanningen är den att jag vet väldigt mycket. Saker som rör mig, och saker som inte rör mig. Det kvittar. Är man nyfiken och hatar hemligheter, så är det så!

Jag har alltid velat ha en häst
Ända sedan jag var liten har jag önskat mig en egen häst. Det är en sån dröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse, men som jag gärna skulle vilja gjorde det. Jag red på ridskola när jag var mindre, men var tvungenatt sluta efter tre år på grund av allergi. Jag trodde mitt liv var under (ja, man överreagerar nog när man är 11...) och att jag aldrig skulle hitta någon sport som gjorde mig lika glad. Hästar är ändå djur och det hände alltid något spännande som man inte kunde kontrollera. Eller kanske till och med lite läskigt. Jag älskar hästar än i dag, och bara att få en ridlektion skulle vara guld värt. Hade jag inte varit allergisk hade jag med garanti suttit på hästryggen fortfarande. Det bästa minnet var nog ridlägret 2004. Så underbart roligt!! Hästar är, och kommer förbli mitt favoritdjur.
Chikuita var en av de två hästar jag hade på ridlägret. Så gosig!



Jag berättade berättelser för mig själv när jag var liten
Detta kan verka lite konstigt, men på söndagskvällarna var jag alltid så sur. Helgen var slut, och det betydde att skolan började dagen efter. Att jag skulle behöva göra mattetabeller under tidspress var det värsta jag visste. Så för att bli lite gladare och inte tänka på det där låg jag i sängen i mörkret och viskade berättelser för mig själv. Låtsades att jag var med i ett radioprogram och varje söndag skulle jag återberätta från där jag slutade veckan före. Det skulle bli som en serie. Men det roliga var att jag aldrig kom ihåg vart jag slutade för jag hann alltid somna innan berättelsen var slut, så jag var tvungen att komma på nytt varje gång. Oftast handlade det om hästar eller killar. Klassiskt. Jag vet inte riktigt när jag slutade med det, men jag minns att jag längtade till att få gå och lägga mig och bara ligga där i mörkret med min gosehund Fido och inte tänka på mattetabellerna.

ETT LITET PEPTALK TILL ER

Jag har inte haft världens bästa självförtroende genom åren. Nej, det har varit ganska långt nere och jag känner även idag att det kan brista ibland. Men det har ändå hänt någonting det senaste året. Sedan jag fick det bekräftat för mig att jag ofta var ganska negativ, så har jag börjat fundera. Att jag hade dåligt självförtroende var inte det som gjorde att jag var så nere, men det låg någonting i det. Är man väldigt pessimistisk så är man nog ganska svag, faktiskt. Man ser inte saker och ting från den positiva sidan, och det är just där det brister. Allt hänger på att man ska se det lite mer optimistiskt. Tänk för dig själv. "Vad är jag bra på?" - Och inte tvärtom! Det är det som är hemligheten, och det var den jag listade ut.
Mycket var på grund av Dennis. All negativitet. Inget annat betydde något, och allt var så tråkigt utan honom. När vi skulle lämna varandra efter en helg var självklart båda väldigt ledsna. Men så kom hans uppmuntrande mening, alltid: "Men vi ses ju snart igen". Det får en inte längre att tappa hoppet, utan istället se det lilla ljuset där framme. Och jag vet ju själv att de där två veckorna faktiskt går ganska fort, även om allt känns meningslöst just då. Det kan också vara någonting som gör att man blir gladare: längta efter någonting. Kanske kommer något bra hända snart?
Efter många "peptalks" med mina föräldrar så inser jag att de har rätt. Att vara glad för det man har, istället för att se vad andra har och inte en själv, det är viktigt! Jag såg, till exempel, idag en riktigt snygg tjej. Otroligt långt, silkeslent, vackert hår med världens modellansikte. Det är väl inte konstigt att ens självförtroende sjunker då!? Men då kom jag och tänka på detta som jag har skrivit nu (och det är bara spekulationer, haha!): "Vad har jag, som inte hon har?". Trots att jag inte vet någonting om henne, så kan jag fortfarande spekulera.
Jag tänkte ta upp fyra saker som jag faktiskt har, och är bra på. Att påminna sig själv om dessa saker, varje dag, är inte tokigt alls! Styrk dig själv med dessa punkter, och inse att du, just du, har kvalifikationer som kanske ingen annan har. Du är speciell!
Mina fyra:
♥ Jag har en underbar familj, en otrolig pojkvän och många vänner som bryr sig!
♥ Jag är duktig på att fotografera!
♥ Jag är omtänksam och tänker på andra människor!
♥ Jag gör mitt bästa i skolan, och engagerar mig väldigt mycket!

Även om ingen annan skulle tycka att jag var duktig på att fotografera, så tycker jag det själv. Jag är stolt över vad jag åstadkommit, och att jämföra sig med någon proffsfotograf finns inte på kartan! Jag har mina förutsättningar och gör vad jag kan. I framtiden vill jag bli fotograf och visas över hela världen, och även om mina kunskaper ökat, så ska jag fortfarande inte jämföra mig med någon annan! Det är jag som räknas, ingen annan.
Anledningen till att jag skriver det här är för att det finns så många människor som har dåligt självförtroende, eller ser saker väldigt negativt. Jag är glad att jag har fått så mycket stöd av mina föräldrar, och för att jag fick förklarat för mig att jag såg saker väldigt negativt, och att det i sin tur tryckte ner andra. - Och det vill man ju inte! Jag vill bevisa för er att det här faktiskt hjälper. Vafan, bry er inte om hur mycket pengar och fina kläder andra har! Eller om de då har otroligt hår. Vad hjälper det dig egentligen? Inse att du är bra som du är, och du har kommit fruktansvärt långt!

ALL GOOD THINGS COME TO AN END



En bild från Liseberg med hjärtat för en vecka sen (jag ser verkligen drogad ut, men efter närmare 40 försök om att få en bra bild (där alla utom en blev riktigt misslyckade (halva jag syns, suddiga, Dennis ser riktigt förkyld ut och allt var det var)), så fick vi nöja oss med den här! Och sen lilla jag på midsommar!

Att två veckor och två dagar kan gå så otroligt fort... Jag minns det som igår (ja, nu låter det som det har gått flera år, haha...) när jag stod i ösregnet med mitt trasiga paraply och gummistövlarna på fötterna och ivrigt väntade på att han skulle komma. Sjukt vad tiden går fort när man har roligt, för det har vi haft! Hade verkligen två supermysiga veckor. Så tack min finaste Dennis!

Efter lite (mycket faktiskt...) städning i mitt rum, så är jag redo att sova ensam efter 16 nätter. Ska bli rätt skönt att kunna sträcka på sig också, hehe. Något positivt får man ju ta och hitta! Tacka gud att han laddade ner The Sims 3, med alla expansionspaket, så jag kan ta och spela nu när jag har tråkigt i väntan på att jag ska till soliga Skåne nästa fredag. För längre än så kan jag inte vara utan honom. ♥

FÖR FÖRSTA GÅNGEN

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag träffade en av de bästa människorna i mitt liv. Efter 4 och ett halvt år vid datorn, vid mobilen, bakom de där skärmarna var det dags att träffas, tyckte jag. Så jag bjöd honom. Varför inte liksom? Jag tänkte väl inte att han skulle komma. Speciellt inte när den lite halvslarviga skåningen inte ens hade frågat sina föräldrar när det bara var en vecka kvar. När han väl gjorde det sa de: "Vi får se", vilket i mina öron alltid menas med: "Nej, inte nu, Jennifer. Det blir inte av". Jag tog ett sista steg och bad honom kolla, dagen före den 4e december. Plötsligt, när jag gjort fred med mina föräldrar efter flera dagar av gräl skriver han det. "Jag kan komma". Efter alla tårar blir jag istället full av glädje. "Han kan komma".

Vid tio på kvällen hade han bokat biljetter. Från Eslöv till Borås. Till mig. Det var då allt började komma. Visst, jag hade inte svårt att träffa nya människor. Men att få träffa han, den person som varit så speciell för mig i så många år. En tredjedel av mitt liv. Vad skulle hända om vi inte alls passade ihop? Vi kanske inte hade något gemensamt? Men det skulle lösa sig, det visste jag.

Fredagen klockan tio i sju satt jag på Centralen i min varma jacka på en träbänk. Satt och svettades. Jag visste inte vad som skulle hända. Samtidigt som jag var så förväntansfull kunde jag inte låta bli att tänka det värsta. Om allt. Vid fem över skulle han komma. När jag gick ut i det kalla med nästan bara ben och Converse var jag fortfarande varm. Så varm. Jag skulle kolla efter en lång, brunhårig kille med blå ryggsäck.

När tåget ankom spanade jag med blicken. Överallt. Till slut kom han. Han gick där framme. När han kom till mig såg det ut som att han skulle gå förbi. Som att det inte var jag. "Dennis?", frågade jag honom. Han tog då ur hörlurarna ur öronen och gav mig en kram. Det värsta var då över, trodde jag. Han sa inget. Jag sa inget. Vad skulle vi prata om? Dessutom kunde jag nästan inte uppfatta det han sa. En mumlande skåning var väldigt svårt. Men vi försökte.

Bussresan hem var lång, väldigt lång kändes det som. Jag pratade på om hur kul min lillebror hade tyckt det var när han skulle komma. "Rasmus blev helt till sig när jag sa att du skulle komma". Han sa något skämt och det blev lättare. När vi var framme, på landet, i Norrland, som han sa var det kallt. Antagligen hade spänningen lagt sig och jag insåg kylan. Vi pratade om isbjörnar, om att det fanns det i Norrland. Då kommer vi till isbjörnsfabriken, som han säger, fortfarande. Klockrent var det ju. Jag fyllde i hans meningar, och han mina. Precis som vi visste vad vi skulle säga. Men det hade hänt många fler gånger, bakom skärmarna.

Vi såg på Idol, åt och gick sedan upp. Efter att ha kollat en film, på varsinn sida av sängen. Han med sitt huvud vid sängkanten. Jag med huvudet på andra hållet. Då pratade vi, en massvis och jag insåg att han var densamma. Detta skulle bli lugnt. Det skulle bli en bra helg.

Det blev även en bra lördag. Jag och Sabiha skulle ha vår fest. Allt skulle bli så bra. Vi gjorde i ordning allt, alla lampor, alla bord, högtalarna, musiken. Hela lokalen. Efter att ha varit stressade kom vi till slut till festen. "Tonight's gonna be a good night", hörde jag ur högtalarna. Jo, det hoppades jag på. Så efter att allt var i gång och jag var helt slut satte vi oss ner. Plötsligt låg hans arm runt mig och jag blev så där varm igen. Sen kom en av mina bästa vänner, Erik fram. Han hade han fått i sig lite för mycket så han pratade om allt och alla. Då kom frågan: "Kan jag inte få se en puss då? Ni är väl ihop?" Nej, det var vi ju förstås inte. Men visst, tänkte jag. Min blyga sida försvann totalt och jag vände mig om, för att ge honom en vanlig puss. Men han höll kvar sina läppar. Jag också.

Kvällen slutade bra och efter att fötterna gjort ont, så ont la jag mig direkt i sängen. Kläderna, sminket, allt var kvar, men jag brydde mig inte. Jag hann nästan somna innan jag kände en till kropp jämte mig. Armen runt mig. Min lillebror kom upp, men när han såg oss släkte han bara lampan, gick ner och sa "De båda ligger i sängen och sover redan". Sedan, någonstans där somnade jag.

Jag vaknade många gånger under natten, störde mig på att sminket säkert var helt utkletat, kläderna svettades, men jag försökte bara inte bry mig, för en gångs skull. Så jag la min varma hand på hans, som fortfarande var runt mig. När jag vaknade och klockan var runt 8 var händerna kvar. Jag var så varm att jag fick panik. Gick upp, tvättade av mig sminket och la mig igen. Han vaknade inte, vad jag vet. La bara tillbaka sin arm och vi sov vidare.

Det kan ha varit den bästa natten i mitt liv. Kommer ihåg den så väl. En till natt, i februari var också så bra. Vi låg och pratade, om allt i flera timmar. Ögonen var öppna, men såg ingenting när natten tog över. Det var andra gången vi träffades och vi lärde känna varandra bättre. Han frågade mig: "Vill du satsa på detta?". "Ja", sa jag och tänkte inte alls på vad som kunde hända.

Året som gått har varit både det bästa och det värsta i mitt liv. Värst har det varit för att jag allt för många gånger mått dåligt över att han inte var i närheten. Om att jag inte klarat av vissa saker och att jag bara hört alla negativa saker i min hjärna. "Det är alldeles för långt mellan oss", "Det kan förstöra allt". Men samtidigt har jag mått bra i hans närhet. Allt som hänt under ett år. Det är galet.

Nu är jag nog på botten igen. Att jag vet att han inte finns i närheten, långt långt borta gör mig galen. Kan inte få tag i honom. I natt drömde jag om honom, och mina drömmar gör mig alltid så förvirrad. Jag vill inte, vill inte mer. Kan du inte komma hit? Nu.

Tack för året, Dennis Kaspar Benjamin Stenson. Du är värd så mycket för mig. Jag älskar dig ♥

LOVELOVELOVE


NIKON D90 + 50 mm f/1.8

I'm lost without you.

FRIENDSHIP


NIKON D90 + 50 mm f/1.8

Jag vill vara en del.. En del av allt som händer. Där vill jag vara. Jag vill inte vara den som utesluts. Jag vill vara en del. Av allt.

MY LOVE


I need you like a heart needs a beat
Jag älskar dig ♥

Fast i det gamla

Mitt i all religion som jag nu håller på att lista ut (har suttit i fyra timmar med att bara skriva i instuderingsfrågor) så kom en helt annan tanke upp. Att jag saknar det gamla. Jag saknar min gamla klass, min gamla skola, mina gamla lärare (stor kärlek till dem!) och jag saknar mina vänner. Det är som en dröm, att kunna få tillbaka sina gamla rutiner. Jag är en person som försöker bjuda på mig själv men ofta känner mig obekväm i nya situationer. Kan inte gå in i något direkt liksom. Och det är nog det som är så jobbigt. Man vet inte hur man ska vara, vart man passar in och om man gör rätt eller fel. Det gör mig väldigt förvirrad. Innan kände jag alla, och bekvämligheten fanns där. Istället måste jag ta ut allt på mina "gamla" vänner och prata en herrans massor med dem.

 Att vara med Julia förra veckan, för första gången på säkert två månader var en stor befrielseför mig. Jag kunde vara mig själv och prata om allt. Egentligen är det nog bara hon och Dennis som jag verkligen är mig själv med. Och det roliga i allt är att jag träffar min pojkvän som bor 30 mil härifrån mer än vad jag träffar min bästa vän som bor 100 meter härifrån. Jag hinner inte. Jag har gått in i något nytt, hon stannar kvar i det gamla. Klart som fasen att det blir olika. Just nu är jag ledsen, trött på det nya, less på att jag inte kan vara mig själv och bara besviken. Självklart är nya vänner en otroligt rolig upplevelse, och jag tycker jättemycket om min nya klass, men det är inte jag än. Jag är inte en del av allt. Jag sitter fast, kvar i det gamla, och där kommer jag sitta ett bra tag.

Min favorit



Ja, min fina pojkvän fyller 17 idag. Jag hade då tänkt att skriva ett grattis-sms till honom prick klockan 12 i natt. Satte mobilen på alarm, eller ja, påminnelse 15 minuter innan, och lättväckt som jag ibland är trodde jag att det skulle räcka. Men nejnej... Jag vaknade aldrig och när klockan ringde 04.48 i morses satte jag mig upp och blev helt... förtvivlad. Men jag skickade det direkt när jag reste mig ur sängen istället, och som tur var så väckte jag honom inte (eller var det tur? (hehe, lite skadeglädje skadar aldrig)). Så ja, GRATTIS UNDERBARA DU!

Jag älskar dina rödrosiga kinder
Jag älskar din varma kropp
Jag älskar dina överdrivna leenden
Jag älskar dina kramar
Jag älskar dina viskanden i natten
Jag älskar dina otroligt konstiga tankar och vilda fantasi
Jag älskar ditt mjuka hår
Jag älskar dina dåliga ursäkter
Jag älskar dig






JENNIFER KIVINEN
- 17årig fotogalen tjej som älskar att stå bakom kameran.
Jag älskar att fånga ögonblicket och få oförglömliga minnen på bild.Kameran hänger oftast runt halsen och jag älskar nya utmaningar!

Kontakt: Jenniferkivinen@hotmail.com

Sidan ses bäst i Internet Explorer