SOCIALA MEDIERS PÅVERKAN PÅ FÖRETAG

Jag jobbar som Social Media Manager på en fastighetsbyrå i Stockholm. Inte nog med att mäklarbranschen är en oerhört seriös brasch har vårt företag en väldigt stark målbild - vilket jag älskar. Ambitionen och passionen finns hos alla mäklare och det är fantastiskt roligt att få följa med i deras vardag när det gäller budgivningar, intag och sälj. Samtidigt är det ingenting jag tidigare hållt på med, och min främsta uppgift är ju givetvis att hålla de sociala medierna vid liv, vilket företaget sedan tidigare varit väldigt flitiga med - inte minst Instagram.
 
Att komma in i ett företag som jobbat med kundvård via sociala medier är tufft. Dels på grund av att de haft en rutin tidigare, vilken har gått väldigt bra, och dels på grund av att de kräver en viss standard av mig. Det är inte heller så konstigt, men för mig som utomstående är det svårt att veta hur de vill ha det. Teoretiskt sätt skulle hela deras varumärke krossas om jag lade upp en bild som stred emot principerna och riktlinjerna. Att ge mig det förtroendet är maffigt och det tackar jag dem för. Att ha 22500 följare och veta att hela Instagram skulle kunna se katastrofen skulle vara en bomb. Det skulle spridas som en löpeld. 
 
Så hur kritiska är företag mot sociala medier? Vet de att med ett klick kan hela deras image rasa? Företag idag är fortfarande lite rädda för sociala medier. De är oroliga över att förstöra för de själva, men sanningen är att det är fel. Visionen för medarbetarna kan vara en sak, medan följarna kan tycka en helt annan. Det är de som är vår målbild. Det är de vi vill få tag i. Suga åt oss. Att då inte våga gå utanför ramarna, eller testa sina vingar gör att vi hamnar i dåliga mönster och blir alldeles för traditionella och konservativa, trots att de sociala medierna är nytänkande. Viktigt är givetvis att fortfarande hålla sig saklig och knyta an till företaget, men det finns så mycket att upptäcka. Våga göra det! 

Tillgängligheten i sociala medier

Att skriva blogg var många, många år sedan. När jag ser tillbaka på alla de inlägg jag ändå gjort här blir jag sentimental och nostalgisk. Dels på grund av hur mitt liv ser ut idag, och dels på grund av att min syn på bloggandet har förändrats. Egentligen vill jag inte heller förstöra min tid jag hade här genom att börja skriva igen, men när skolan säger det så får det bli så. 
 
Sist jag skrev hade jag gått ut tvåan på gymnasiet. Studenten känns nu långt borta och istället bor jag i Stockholm där jag arbetar som Social Media Manager på ett fastighetsmäkleri, pluggar sociala medier och digital kommunikation på distans och kämpar mig igenom livet som fotograf. Jag älskar kontrasterna. 
 
Anledningen till varför jag nu skriver mitt första inlägg på över tre år är på grund av kursen jag går. Vi ska analysera hur sociala medier påverkar oss och vår vardag, men också vad de gör för världen och hur kommunikationen har ändrats. Jag vill säga att det är stor skillnad i jämförelse med när jag startade bloggen. 
 
2008 var tiden då jag kom hem från skolan, gjorde mina läxor och sedan satte mig vid datorn en timme på kvällen. Om mamma satt där och mailade hade jag ingen chans att kunna blogga. Inte heller om pappa satt där och gjrode räkningar. Eller om min bror ville spela dataspel. Allt handlade om att anpassa sig och det gjorde vi genom att sätta en tidsgräns. Sedan kunde jag gå och lägga mig. Läsa en bok eller lyssna på min MP3. På söndagar kollade jag oftast film. Helst Wallander. Sedan kramade jag om Fido, la honom jämte mig och försökte sova. När jag inte kunde det pratade jag med mig själv. Låtsades att jag hade ett radioprogram där jag berättade sagor för lyssnarna. Kom på de kvickt i huvudet och fantasin flödade. Kvällen efter hade jag glömt var jag hade slutat och fick börja på en ny. 
 
Idag kan jag inte somna på grund av att jag ständigt är uppkopplad på nätet. Jag vill vara uppkopplad och så fort någonting kommer upp i huvudet kollar jag upp det. För hjärnan fungerar bäst på kvällarna för min del. Men att alltid somna 00 på grund av att jag ligger och bläddrar med mobilen gör att jag känner mig stressad. Nu är det inte längre en timme efter läxorna är klara, utan det är helst fyra, fem, sex timmar per dag som går åt till att scrolla och spana. Detta på grund av tillgängligheten, vilken är en helt annan idag. 
 
Att man nästan tar för givet att människor idag har en smartphone och dator får mig att fundera. När vi lägger så mycket tid på att existera i en annan tid vill jag bara pausa och ta ett andetag. Jag själv har pausat ett antal gånger, bara under det här inlägget. Är det så ansträngande att skriva ett inlägg, eller träna (jo okej, det kan det vara), eller gå på toaletten att vi måste stimulera oss med lite Instagrammande under tiden? Skulle vi inte haft tillgängligheten, likt när vi är utomlands, mobilen är urladdad eller när vi är på jobbet (det händer ju tyvärr att det missköts där också), hade allt blivit mycker mer effektivt. Vi drar ut på den nuvarande tiden för att kunna befinna oss i en annan tid. Ni hör ju hur det låter. Va? 
 
Tillgängligheten gör oss nämligen inte fokuserade på det som händer just nu, utan snarare på det som händer runt andra. Är vi mer beroende av våra medmänniskor än oss själva kommer allt succesivt att rasa. Tillgängligheten gör oss svaga och osäkra på vad vi vill. 
 
Samtidigt känner jag inte att jag vill gå tillbaka till 2008 när kön till datorn var två timmar lång. Att kunna närvara på sociala medier har gjort att jag växt i mig själv på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig att ta inspiration från andra och omvandlat det till något eget. Frågan är bara om jag hade utvecklats på samma sätt utan tillgängligheten. Det lär jag aldrig få svar på. Gjort är liksom gjort, och nu kommer jag aldrig kunna komma ifrån dem. Det hade väl varit om alla jordens mobiler fick virus och utplånades. Men det kommer nog ta ett tag innan det händer. 

DAGS FÖR ETT NYTT KAPITEL.

För ett år sedan bodde jag i Hillared, tränade gymnastik och hade ett förhållande. Idag bor jag i Borås, tränar ingen gymnastik och har inte heller någon pojkvän. Jag har valt att leva med detta och valen känns helt rätt. På grund av att jag följt mina insikter har det lett mig till att bli mer självständig. Jag känner ingen ånger, inte heller tvivel. Jag känner inte sorg, inte heller oro. Självklart kan jag ibland sätta mig i tidsmaskinen för att resa tillbaka ett år och önska att saker och ting var som de en gång varit. Saknad finns det, absolut, men jag ångrar inget. 
 
Vad jag vill komma fram till är att jag nu gjort ett liknande val. Inget lika allvarligt eller seriöst, men ändå. Att ha bloggat från februari 2008 är stort för mig. Det har varit en del av min vardag, en del av mig. Jag har skrivit om oväsentliga saker som ingen utomjag förstått någonting av. Laddat upp meningslösa bilder som verkade viktiga för tre år sedan. Skrivit tips om fotografering för att verka som de andra fotobloggarna. Försökt höja statistiken genom reklam och kommentarer. Drömt om att bli en riktig fotobloggare som alla ser upp till. Även om jag aldrig blev någon riktig fotobloggare, så spelar det ingen roll. Jag känner att jag har gjort mitt på Blogg.se. Trots min stora passion för skrivandet, så inser jag att det inte är den sortens publik jag vill nå ut till. Jag vill utvecklas som fotograf och nå en bredare målgrupp, därmed med en mer internationell plattform, nämligen Tumblr. Där bloggar jag inte. Där visar jag istället upp mina bilder. Så där kort och gott. Jag är en ganska komplicerad person, och det är nog därför jag inte velat lämna bloggen innan, trots att jag inte längre känner ett sug. Jag håller på traditionerna, skriver gärna alldeles för mycket (som nu), och vill gärna berätta allt in i minsta detalj. Men nu är jag redo för något nytt. Äntligen har jag vågat släppa taget. 
 
Jag hoppas istället att vi ses på Tumblr. Där kommer jag uppdatera med bilder, gamla som nya. Jag vill prova på något nytt, utvecklas som person och fotograf. Jag hoppas och tror att detta är ett steg i rätt riktning. Allt är så mycket lättare, och det är mer som en portfolio med en hel bunt olika karameller att suga på. Hoppas ni gillar det lika mycket som jag! Vem vet, vi kanske hörs här snart igen. Jag har en tendens att vara lite klurig...
 
JKIVINEN.TUMBLR.COM
 
XOXO 

GLORIOUS

NIKON D90 + TAMRON 28-75 f/2.8

PLAY WITH THE LIGHT

NIKON D90 + TAMRON 28-75 f/2.8
 
Två smakprov från dagens fotografering med fina Sabiha! Nu: löpträning i det otroligt härliga vädret! 

BABY WE CAN RUN AWAY

NIKON D90 + 85 mm f/1.8 
 
Tre från i torsdags när Darin stod på scenen. Han var förvånandsvärt bra live och jag blev väldigt nöjd med mina bilder! Det är roligt att kolla arkivet när det gället "torsdagskvällarna". Man märker tydligt en utveckling, vilket är fruktansvärt roligt! Danny har ju många likheter med Darin (bortsett från namnet, hehe) när det gäller uppträdandet, och jämför man bilderna från förra året är det stor skillnad! Det är ju ett helt annat objektiv också, vilket utgör en stor del av skillnaden, men man blir ju mer motiverad när man inser att det faktiskt går framåt! 

DRÖMMAR

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
 
De senaste dagarna har jag börjat tänka, planera, fundera. Vissa saker, som mitt projektarbete och mitt körkort är jag däremot lite segare med, tycker i alla fall jag. Projektarbetet börjar inte förrän i höst, men jag får panik när jag inte vet vad jag vill göra. Fotografera, absolut! Men vad mer? Jag har ingen fantasi och det är fruktansvärt svårt om man vill satsa på högsta betyg. Vad krävs liksom? Ja, det är sånt jag får ta tag i när tiden är kommen. (Ser ni, nu ger jag mig själv lite "dubbelmoral", haha. Är jag sent ute eller inte? Ja du, Jennifer...). 
 
Däremot vet jag exakt vad jag vill göra om ett år. Jobba i Norge i fyra månader och sedan resa. Därefter vill jag söka in till Göteborgs Universitet och studera fotografering. Allt är fixat. Planerna känns mer självklara nu än för några månader sedan när det fanns annat i tankarna. Jag antar att allt blir lättare när man är ensam och bara behöver bestämma över sig själv. 
 
Drömmar är viktiga att ha, för annars finns det inget mål, ingen strävan mot någonting. Det är viktigt att ställa krav på sig själv och göra vad som krävs för att få som man vill. För inget kommer gratis här i världen, verkligen inte. 

MIN BROR

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
Min fina bror häromdagen!

WORK

NIKON D90 + SIGMA 18-200 mm f/3.5-6.3
Rhodos, 2010
Gud vad roligt det är att jobba! Jobbigt att komma upp på morgonen, men efter det går ju allt som på räls. Har snart jobbat min första vecka på restaurang Duvan och jag trivs jättebra! Det känns som att man kommit in i det hyfsat bra och det är alltid fullt upp, vilket jag gillar. Hoppas att de resterande tre veckorna också blir kanoners! Idag har jag varit varit hos en osteopat för min rygg (dök för tre veckor sedan och efter det har jag inte kunnat böja mig bakåt...). Kändes sjukt läskigt när han knäckte här och där, men jag hoppas på att det ska bli bättre! Om några timmar ska jag ner på stan med mina vänner. Idag är det Lisa Miskovsky som står för showen, och vi får hoppas på att hon gör det bra! Svårt att toppa Loreen dock... Ha en fin torsdag! 
 

PÅ EN ANNAN NIVÅ

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
En av de få "natur"bilder jag fotade på Smögen. Är nöjd med den och de andra jag fotograferade, men det var inte många ska jag säga er. Vad händer?
 
Jag vet inte riktigt vad det är... Jag vill fota, fota, fota för jag älskar det. Det är ju jag liksom. Men när vi var på Smögen fann jag ingen inspiration, trots att jag borde ha gjort det. Jag menar, hur mycket finns det inte att fotografera där? Men jag antar att jag har "gått ur den perioden" där jag bara tar med kameran och fotar för skojs skull. Vet jag att jag har en fotografering på g, så blir jag väldigt inspirerad och gör det gärna. Sitter här i mitt rum just nu och längtar till alla möjliga fotograferingar jag ska göra. Kanske är det så att jag gått över från natur till porträtt? Hm, vi får väl se, helt enkelt... Jag kan bara säga att jag är sjukt taggad på bröllop i september. Det är mitt första bröllop, men oj vad jag ska försöka göra det bra!! 

VÄNNEN MIN

NIKON D90 + 85 mm f/1.8

LAXMIDDAG

NIKON D90 + 85 mm f/1.8

ÖAR AV KÄRLEK

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
 
Mitt i livet finns det öar av kärlek.
Ta dig tid att segla dit ibland. 
-Ulla Ekh

LIVET PÅ BÄSTKUSTEN

NIKON D90 + TAMRON 28-75 f/2.8
 
Här på Smögen är är allt underbart, som vanligt. Solen skiner, värmen är här och allt är allmänt bra. Kanske därför det inte blivit så mycket bloggning heller... Sitter just med internetdelning från mobilen, och jag trodde inte det skulle vara så simpelt att ladda upp bilder på bloggen som det faktiskt var. Så det blir nog mer bilder innan veckan är slut. Denna ovan är i alla fall tagen för några dagar sedan när vi var och åt ute på Sea Lodge med Smögens absolut bästa uteservering, trots blåsten. I början var jag väldigt skeptisk till bildens form och hur ljuset lade sig, men desto mer jag kollar på den, desto bättre tycker jag den är. Vad tycker ni? Nu ska jag ta och njuta de sista dagarna innan semestern för min del tar slut. Sedan blir det jobb i fyra veckor! Kramar på er! 

NEXT: SMÖGEN

NIKON D90 + 85 mm f/1.8
Två från igår!
 
Idag är det mycket som händer. Först packade jag en resväska full för att förbereda mig på Smögen en vecka. Därefter var jag och mötte mina "framtida" (börjar jobba om två veckor, haha) handledare och kollade lite vad jag skulle göra och liknande. Sedan var jag på presentjakt och snart är det dags att bege sig till min kära gamla by Hillared. Känns sjukt konstigt att det inte är ens hem längre. Det har ju faktiskt varit det i 15 år, och nu plötsligt är Borås där jag trivs bäst. Sist jag var där var när vi lastade på flyttbilen, och jag trodde jag skulle se huset en gång till innan "slutet". Kommer kännas konstigt att se det från Julias fönster och veta att någon annan bor där nu. Läskigt. Men ja, i alla fall, så ska jag hem till min bästa vän, och födelsedagsbarnet Julia på fest. Blir sjukt lugnt för mig då jag, Jennie, Viktoria och Sofia ska åka upp till mitt favoritställe imorgonbitti: Smögen!! Åh, ska bli så himla kul att de följer med. Det finns så mycket mer att göra om man är fler! Så hoppas ni får en grym helg, för det ska jag ha! Puss!!



JENNIFER KIVINEN
- 21årig fotogalen tjej som älskar att stå bakom kameran.
Jag älskar att fånga ögonblicket och få oförglömliga minnen på bild.Kameran hänger oftast runt halsen och jag älskar nya utmaningar!

Kontakt: Jenniferkivinen@hotmail.com

Sidan ses bäst i Internet Explorer