Jag kan inte säga att jag är löjlig, jag kan inte säga att jag är mogen, jag kan inte säga att jag är fjortis, eller någon slags "anti-allt". Jag är väl ganska normal egentligen. Jag gillar inte de allt för livliga eller de allt för tråkiga eller de tystlåtna blyga. Det är nog jag. Men jag vill inte vara helt normal. Men jag vill inte sticka ut heller eftersom jag inte har såppas bra självförtroende för att våga göra något sånt heller. Men jag känner att allting går runt i någon slags cirkel. Varje år händer samma saker, ingenting nytt. En försiktig flicka kanske? Men jag vill inte gå för fort med allting heller, men jag vill leva livet, ha kul. Men ändå ta en sak i taget och ha allting under kontroll. Är jag två olika personer som vill två olika saker? För ena stunden är jag löjlig och andra stunden som en mogen vuxen. Nu kan jag inte säga att jag hänger med de vuxna och pratar om mina barn eller skvallrar om granntanten. Nej, den åldern vill jag inte komma in i än. Egentligen aldrig. Kanske vill man vara ung hela tiden. Åh, jag har så mycket frågor och kommentarer om livet så det är inte sant! Jag vet inte hur man ska leva eller hur man ska vara för att passa in. Jag vet en sak i alla fall; det är att vara sig själv. Det kanske är svaret på frågan "Hur ska man vara?" Det är nog att vara sig själv. Ja, det är patetiskt att man försöker vara någon man inte är. Även om jag skriver om att jag vill vara NÅGON hela tiden. Ja, "detdär". Den som kan allt, den som har allt, den som vet bäst, mest och är helt enkelt snyggast. Någon måste vara den människan. Någon. Men vem är dendär någon? Jag blir galen. Det finns väl en lite här och var, men hur ens blir man en någon? Eller kanske, så kanske man inte vill vara dendär någon i alla fall. Jobbigt i längden kanske. Och om man inte är någon, så sticker man väl ut i alla fall. Alla gör det eftersom någon är perfekt...

Sen är man så himla rädd för framtiden. Vad händer, får man barn, gifter man sig, - får man ens någon att skaffa alla dedär sakerna med? Ingen vet, och det finns ingen som kan få reda på det heller. Man vill veta, men ändå inte. Kanske vill man inte veta sitt öde? Det är nog läskigt att veta vad som kommer hända i ens framtid. Tänk om man dör i en bilolycka? Eller blir skjuten. Eller så händer det ingenting? Blir man egoistisk eller får man en bra karriär? Framtiden skrämmer mig. Men den blir ju egentligen så som man vill själv. Man utvecklas, man försöker och presterar för att få en bra utbildning. Det hänger ju väldigt mycket på skolan och det är väl därför det är ett måste att man ska gå i skolan. Tänk de som inte har mågra föräldrar då? Är det deras fel att de får en dålig framtid? Man kanske inte har råd med sina studieskulder man får efter att ha utbildat sig till vad man vill? Då går det inte bra ändå. framtiden skrämmer mig och döden dödar mig med sitt hemska uttryck: att aldrig mer få finnas. Ska man tro på Gud, vågar man det? Om han inte finns, så finns det ju ingenting man kan göra för att få tillbaka sitt liv i alla fall. Tänk på de stackars kristna som verkligen tror på Gud, och sen hamnar det i en grav och blir uppäten av maskar till slut och ruttnar sönder. Är det så man vill ha det? Ingen kan ändra på det, det går inte. Men man kan väl i alla fall försöka tänka vad som händer efter döden så att folk slutar oroa sig (inklusive jag) Jag är livrädd även om man inte kan tänka när man är död och sen aldrig mer få leva. Tänk, aldrig aldrig mer. 1000000000000000000000000000000000000 år och dubbelt så många år kommer man ligga där, själen är väl någon annanstans, men man i själva verket ligger man där, död och blir uppäten av maskar. Det är hemskt. Snälla, rädda mig ifrån detta. Det är kanske därför jag konfirmerar mig? - För att få veta sanningen! Men om vi ser på saken såhär istället; man uppstår och hamnar i himlen. Vad är himlen? Är det som världen här nere, eller sitter man på moln som små änglar och kollar ner på människorna "där nere"? Skjuter små söta kärlekspilar på de förtvivlande och grubblande människorna som undrar vad kärlek är och sedan finner den. (Typ som jag...) Man får akta så att man inte trillar ner ifrån molnen så att man hamnar i Helvetet istället. Kan man hoppa på molnen som en studsmatta? Leva lyckligt? Eller är det som i "Bröderna Lejonhjärta"? Nangijala? Är det som ett land där både gott och ont härskar? Jag vet ingenting, och framtiden kan inte visa det heller...

Jag har så otroligt många frågor som aldrig kommer besvaras. Kanske när jag dör, kanske när jag fortfarande lever? Men jag ska se till att ta tag i mitt liv och vara den jag vill vara, och inte den jag inte vill vara. Så är det. Och jag vet inte varför jag skrev inlägget över huvudtaget, ingen läser ändå. Men ja, bra att få hjärtat lättat nu för ett tag.