Mitt i all religion som jag nu håller på att lista ut (har suttit i fyra timmar med att bara skriva i instuderingsfrågor) så kom en helt annan tanke upp. Att jag saknar det gamla. Jag saknar min gamla klass, min gamla skola, mina gamla lärare (stor kärlek till dem!) och jag saknar mina vänner. Det är som en dröm, att kunna få tillbaka sina gamla rutiner. Jag är en person som försöker bjuda på mig själv men ofta känner mig obekväm i nya situationer. Kan inte gå in i något direkt liksom. Och det är nog det som är så jobbigt. Man vet inte hur man ska vara, vart man passar in och om man gör rätt eller fel. Det gör mig väldigt förvirrad. Innan kände jag alla, och bekvämligheten fanns där. Istället måste jag ta ut allt på mina "gamla" vänner och prata en herrans massor med dem.

 Att vara med Julia förra veckan, för första gången på säkert två månader var en stor befrielseför mig. Jag kunde vara mig själv och prata om allt. Egentligen är det nog bara hon och Dennis som jag verkligen är mig själv med. Och det roliga i allt är att jag träffar min pojkvän som bor 30 mil härifrån mer än vad jag träffar min bästa vän som bor 100 meter härifrån. Jag hinner inte. Jag har gått in i något nytt, hon stannar kvar i det gamla. Klart som fasen att det blir olika. Just nu är jag ledsen, trött på det nya, less på att jag inte kan vara mig själv och bara besviken. Självklart är nya vänner en otroligt rolig upplevelse, och jag tycker jättemycket om min nya klass, men det är inte jag än. Jag är inte en del av allt. Jag sitter fast, kvar i det gamla, och där kommer jag sitta ett bra tag.