"Det där är privat. Det är inte ditt område. Du kommer bara ångra dig". Det var vad min hjärna sa, men mina händer gjorde annorlunda. Skrev in det där och sedan visades allt. Allt som inte har med mig att göra och hela tiden satt jag och darrade, svettades och min kropp försvann. Just nu bultar mitt hjärta så hårt att jag känner det, vilket jag aldrig annars brukar göra. Jag har svårt för att veta vad jag vill. Ena sekunden vill jag ut i det fria, och glömma allting. Andra sekunden blir jag så fruktansvärt avundsjuk på något som faktiskt inte är mitt längre. Kanske mer svartsjuk? Men varför? Det var jag som klippte den svaga linan itu, för att jag trodde allt skulle bli bättre. Och det är helt okej, faktiskt, så varför sitter jag här och skakar? Jag är tom, men samtidigt så full av känslor. Rädslan av att förlora någon, och veta att man inte kommer träffas igen skrämmer mig, men samtidigt gör den mig lugn. "Det är lugnt, du behöver aldrig mer se hans vackra leende, eller pilla i hans underbart bruna hår. Du behöver aldrig mer njuta av att han långsamt kommer närmre och närmre för varje andetag, eller ligga på hans bröst och höra hans hjärta bulta, för mig. Du behöver heller aldrig gråta över att han sårat din familj eller dina vänner. För nu är det borta. Ta det lugnt, Jennifer. Allt är mycket bättre nu". Men är det så?