Ja, verkligen... Det finns ställen när det är taskigt att skratta, till exempel skadeglädje, men detta är inget av det... När jag var liten höll jag på att skratta ihjäl mig när föräldrar skällde ut sina småbarn för något de hade gjort. jag skrattade massor när det började en ny kille i min barngympa som har ADHD (nej nu för tiden är jag bara irriterad på honom...). Och detta är inget jag är stolt över, för detta var bara pinsamt. Jag vet faktiskt inte varför jag gör det, för det bara kommer. Till slut kan jag inte sluta skratta, men ber väldigt mycket om ursäkt till den utsatte. Usch, det är inte kul alls! Sen är jag ju självklart en höjdare på att skratta när någon gör sig illa med, som många andra hehe. Vilken pinsam kvalité alltså...

I dagens samhälle är det väldigt pressat och man ska alltid vara så ambitiös och duktig. Många struntar i det, men jag är en som aldrig skulle kunna göra det. Trots att jag vet att det gick dåligt på ett prov och jag "bara fick VG", så blir jag aldrig nöjd. Men VG är ju bra egentligen! Men jag vill alltid ha mer. Jag tänker alltid "jag vet att jag kunde göra bättre. Jag kunde ändrat liiite där och liiite där". Men kan man verkligen det? Har man gjort sitt bästa så har man! Det är ju lätt att säga i efterhand när man fått mer kött på benen så att säga. Ibland vet jag ju att jag inte är värd högsta betyg. Historia B och Matte B är två urser jag skulle bli glad för om jag bara klarade. Men inget G i hela gymnasiet, så jag har jäkla press på mig nu... Får kämpa sista halvåret nu!!

En kvalité jag stör mig något otroligt på är tysta människor. VARFÖR PRATAR DE INTE??? När man sitter med en grupp människor och en person är tyst under hela konversationen, så vill jag bara gå fram till den, skaka om huvudet och skrika just: "VARFÖR PRATAR DU INTE????" Ja, så arg blir jag. I den här åldern ska ingenting längre vara pinsamt, och varför inte prata? Gör ett intryck! Man får inget intryck av en människa som sitter tyst mer än "fan vad han/hon är tråkig..." Hur kul är det då? Är man osäker i sig själv bör man ta tag i det. Hellre säga något än inget alls. Eller ja det är väl självklart, men ändå! Jag klarar det helt enkelt inte, för ska man komma någonstans i livet måste man faktiskt öppna munnen mer än när man äter och borstar tänderna.