Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag träffade en av de bästa människorna i mitt liv. Efter 4 och ett halvt år vid datorn, vid mobilen, bakom de där skärmarna var det dags att träffas, tyckte jag. Så jag bjöd honom. Varför inte liksom? Jag tänkte väl inte att han skulle komma. Speciellt inte när den lite halvslarviga skåningen inte ens hade frågat sina föräldrar när det bara var en vecka kvar. När han väl gjorde det sa de: "Vi får se", vilket i mina öron alltid menas med: "Nej, inte nu, Jennifer. Det blir inte av". Jag tog ett sista steg och bad honom kolla, dagen före den 4e december. Plötsligt, när jag gjort fred med mina föräldrar efter flera dagar av gräl skriver han det. "Jag kan komma". Efter alla tårar blir jag istället full av glädje. "Han kan komma".

Vid tio på kvällen hade han bokat biljetter. Från Eslöv till Borås. Till mig. Det var då allt började komma. Visst, jag hade inte svårt att träffa nya människor. Men att få träffa han, den person som varit så speciell för mig i så många år. En tredjedel av mitt liv. Vad skulle hända om vi inte alls passade ihop? Vi kanske inte hade något gemensamt? Men det skulle lösa sig, det visste jag.

Fredagen klockan tio i sju satt jag på Centralen i min varma jacka på en träbänk. Satt och svettades. Jag visste inte vad som skulle hända. Samtidigt som jag var så förväntansfull kunde jag inte låta bli att tänka det värsta. Om allt. Vid fem över skulle han komma. När jag gick ut i det kalla med nästan bara ben och Converse var jag fortfarande varm. Så varm. Jag skulle kolla efter en lång, brunhårig kille med blå ryggsäck.

När tåget ankom spanade jag med blicken. Överallt. Till slut kom han. Han gick där framme. När han kom till mig såg det ut som att han skulle gå förbi. Som att det inte var jag. "Dennis?", frågade jag honom. Han tog då ur hörlurarna ur öronen och gav mig en kram. Det värsta var då över, trodde jag. Han sa inget. Jag sa inget. Vad skulle vi prata om? Dessutom kunde jag nästan inte uppfatta det han sa. En mumlande skåning var väldigt svårt. Men vi försökte.

Bussresan hem var lång, väldigt lång kändes det som. Jag pratade på om hur kul min lillebror hade tyckt det var när han skulle komma. "Rasmus blev helt till sig när jag sa att du skulle komma". Han sa något skämt och det blev lättare. När vi var framme, på landet, i Norrland, som han sa var det kallt. Antagligen hade spänningen lagt sig och jag insåg kylan. Vi pratade om isbjörnar, om att det fanns det i Norrland. Då kommer vi till isbjörnsfabriken, som han säger, fortfarande. Klockrent var det ju. Jag fyllde i hans meningar, och han mina. Precis som vi visste vad vi skulle säga. Men det hade hänt många fler gånger, bakom skärmarna.

Vi såg på Idol, åt och gick sedan upp. Efter att ha kollat en film, på varsinn sida av sängen. Han med sitt huvud vid sängkanten. Jag med huvudet på andra hållet. Då pratade vi, en massvis och jag insåg att han var densamma. Detta skulle bli lugnt. Det skulle bli en bra helg.

Det blev även en bra lördag. Jag och Sabiha skulle ha vår fest. Allt skulle bli så bra. Vi gjorde i ordning allt, alla lampor, alla bord, högtalarna, musiken. Hela lokalen. Efter att ha varit stressade kom vi till slut till festen. "Tonight's gonna be a good night", hörde jag ur högtalarna. Jo, det hoppades jag på. Så efter att allt var i gång och jag var helt slut satte vi oss ner. Plötsligt låg hans arm runt mig och jag blev så där varm igen. Sen kom en av mina bästa vänner, Erik fram. Han hade han fått i sig lite för mycket så han pratade om allt och alla. Då kom frågan: "Kan jag inte få se en puss då? Ni är väl ihop?" Nej, det var vi ju förstås inte. Men visst, tänkte jag. Min blyga sida försvann totalt och jag vände mig om, för att ge honom en vanlig puss. Men han höll kvar sina läppar. Jag också.

Kvällen slutade bra och efter att fötterna gjort ont, så ont la jag mig direkt i sängen. Kläderna, sminket, allt var kvar, men jag brydde mig inte. Jag hann nästan somna innan jag kände en till kropp jämte mig. Armen runt mig. Min lillebror kom upp, men när han såg oss släkte han bara lampan, gick ner och sa "De båda ligger i sängen och sover redan". Sedan, någonstans där somnade jag.

Jag vaknade många gånger under natten, störde mig på att sminket säkert var helt utkletat, kläderna svettades, men jag försökte bara inte bry mig, för en gångs skull. Så jag la min varma hand på hans, som fortfarande var runt mig. När jag vaknade och klockan var runt 8 var händerna kvar. Jag var så varm att jag fick panik. Gick upp, tvättade av mig sminket och la mig igen. Han vaknade inte, vad jag vet. La bara tillbaka sin arm och vi sov vidare.

Det kan ha varit den bästa natten i mitt liv. Kommer ihåg den så väl. En till natt, i februari var också så bra. Vi låg och pratade, om allt i flera timmar. Ögonen var öppna, men såg ingenting när natten tog över. Det var andra gången vi träffades och vi lärde känna varandra bättre. Han frågade mig: "Vill du satsa på detta?". "Ja", sa jag och tänkte inte alls på vad som kunde hända.

Året som gått har varit både det bästa och det värsta i mitt liv. Värst har det varit för att jag allt för många gånger mått dåligt över att han inte var i närheten. Om att jag inte klarat av vissa saker och att jag bara hört alla negativa saker i min hjärna. "Det är alldeles för långt mellan oss", "Det kan förstöra allt". Men samtidigt har jag mått bra i hans närhet. Allt som hänt under ett år. Det är galet.

Nu är jag nog på botten igen. Att jag vet att han inte finns i närheten, långt långt borta gör mig galen. Kan inte få tag i honom. I natt drömde jag om honom, och mina drömmar gör mig alltid så förvirrad. Jag vill inte, vill inte mer. Kan du inte komma hit? Nu.

Tack för året, Dennis Kaspar Benjamin Stenson. Du är värd så mycket för mig. Jag älskar dig ♥