NIKON D90 + 50 mm f/1.8 + reflexskärm

Jag tänkte inleda detta inlägg med en bild från mitten av 2010. Bilden ni ser är jag ändå nöjd över. Ljuset, färgerna, JULIA. Det är en ganska enkel bild, men ändå så tycker jag man ser att jag inte bara tagit den, om ni förstår vad jag menar. Det är så mycket jobb bakom kameran, som man inte ser. Där stod jag i vattnet med vassa stenar under mig, med en kamera runt halsen som jag försökte hålla stadigt, med mitt liv. Jag vet hur rädd jag blev när fjärrutlösaren bara slank ur min hand och jag hörde det där "plopp":et. Jag reagerade dock fortare än något annat, och tog upp den igen. Men det ser man ju inte framför till exempel? Julia står där och ser så glad ut, fast vattnet var kallt och hon höll på att snubbla. Till sist stod även mitt stativ i vattnet, där det lutades en reflexskärm. Det hade ju inte gjort något när den hamnade i vattnet, även om den var hemmagjord och den nu är lite halvsliten efter att den faktiskt flög i vattnet flera gånger, haha.

Men vad jag vill komma fram till är att det är så jäkla fräckt allt. Allt man offrar för att få en bra bild. Detta är ju ändå ingenting, så jag har egentligen överdrivit en del. Men om vi tar den här bilden då som jag bara la upp för någon dag sen:


NIKON D90 + 50 mm f/1.8

Också på supersnygga Julia, men på en liten annan plats, vid ett lite annat tillfälle. Till att börja med: snön. Vi hade en fotografering förra året vid den här tiden, och då bara i klänning. Och båda gångerna har det, såklart varit en pina att stå där. Försöka se avslappnad ut och bara vara liksom. Men man fryser, jävligt mycket. Då var ju sommaren inget att gnälla över, inte alls! Sedan kommer vi till en annan sak; vi stod på järnvägen, uppe på en bro, mitt på rälsen, och mellan rälsen var det hål rakt ner, där säkert hela Julia skulle  fått plats. Enda jag tänkte på: livsfarligt. Jo, men det var det. Vad skulle hända om ett tåg kom? Skulle hon hoppa till andra sidan och försöka ta sig ner för "berget" då eller vad? Vi var rädda flera gånger, verkligen. När en lastbil kom på andra sidan vägen blev vi båda helt panikslagna. Som tur var kom det inget tåg. Vi hade tur.

Kan även lägga till att det INTE var lätt att komma upp till vår final destination. Lite så här såg det ut:

Men nu tänker jag då på alla fotografer, som faktiskt riskerar sina liv för att åka till andra sidan jordklotetför att ta helt otroliga bilder på krigsdrabbade områden med sårade och riktigt skadade människor till exempel. De tar otroliga risker. Såna risker vill jag också ta. En sån fotograf vill jag bli. Detta är bara uppvärmningen. Nu jäklar!