FÅR MAN SKYLLA SIG SJÄLV?

Alla dessa tankar jag har... Alla snurrar runt i det där lilla huvudet. Att allt ens kan få plats, det undrar jag? Det är allt från vardagssituationer till kärlek, såklart. Alltid den där jävla kärleken. Varför finns den? Jo, för att man ska vara så där glad och varm i hela kroppen. Men om man inte är det då? Om man sitter här och fryser, samtidigt som man skriver ett helt meningslöst inlägg när man egentligen har högar av plugg att beta av. Nej, jag känner inte att det är rättvist. Jag har själv valt att hamna i den situation jag befinner mig i just nu, och har gjort i nästan två år. Men kan man hjälpa vem man blir kär i? Det är också en fascinerande sak att ta upp. För mig är det så att ena hjärnhalvan vill exakt som jag, och kanske är det då den som styr. Men den andra däremot, den vill helt tvärt emot. Ibland när jag blir sur på någon, så är det precis som att ena hjärnan vill att jag ska fortsätta vara sur, bara för att det är kul. Men den andra vill sluta, för det ställer bara till det. Då är det helt plötsligt en helt annan sak, för då är det den sura hjärnan som regerar i mitt huvud. Kan man vara två personer på samma gång? Två som vill helt olika saker, men som ändå är jag?
Om man sammanfattar det ovan, går tillbaka till kärleken och ställer sig samma fråga igen. Men kan man hjälpa vem man blir kär i? Nej, jag tror inte det. Trots att mina hjärnor vill helt olika saker, så finns det nog någonstans ett samband mellan de två. Det är antagligen då man hittat den rätta. Trots att jag och Dennis bara träffats sedan december 2009, så känner jag att varken min kropp eller själ skulle klara ett liv utan honom. Vi har haft kontakt i ungefär 6,5 år nu, och det är nästan halva mitt liv. Halva livet, det är inte dåligt. Jag har alltid känt att vi haft någonting, även om det är lätt att säga i efterhand, men den där Skånestenen har alltid, så länge jag kan minnas, funnits där när jag haft tråkigt. Det var inte honom jag gick med problem till, men hade jag det så var det han som kunde liva upp vardagen. Så har det alltid varit. Haha, jag skriver redan alltid... Men jag var 11 år, och innan dess är det svårt att komma ihåg allt som hänt. Det är väl därifrån man börjar minnas saker, upplevelser.
Mamma, och pappa för den delen, säger alltid att det är mitt eget fel att vi är tillsammans. Men det finns väl två personer i ett förhållande? Och eftersom man inte kan hjälpa vem man blir kär i, så kan jag inte ta någon ställning till det hela. Att träffa någon, som betytt så mycket för en i så många år, och sedan få veta att man har roligt i verkligheten också är ganska fantastiskt. Det brukar ju alltid dölja sig något bakom den där dataskärmen. Visst, vi hade väldigt mycket bråk i början, men jag tror det var för vi inte ville acceptera varandras olikheter. Inga människor kan tycka exakt samma, men vi hade nästan ingenting gemensamt. Idag har vi varandra. Accepterar man varandra som de är, så kommer man längst. Själv tycker jag bara att det är spännande att varje gång lära känna en ny sida av den man älskar. Dessutom, så händer det ju bara varannan helg.
Ett problem jag ser med distansförhållanden är just distansen. Att bo 30 mil ifrån varandra och veta att man aldrig kan träffas mer än på helger eller på lov gör mig så oerhört ledsen, galen, förtvivlad och besviken. Visst, det finns folk som har det värre. Mycket värre. Men jag har det så fruktansvärt jobbigt ibland. Att åka ifrån den man älskar, och veta att man inte kan göra någonting åt det gör mig galen. Att göra som i filmer, bara rymma iväg och vara med varandra skulle vara något. Men jag kan inte, för skolan gör att man hindras. Allt jag önskar är att Dennis flyttar hit efter gymnasiet, så sista året inte blir så sjukt jobbigt, mer än i skolan. Jag hatar att må dåligt, och bara vetskapen om att han sitter där nere, längst ner i Sverige och jag inte kan se honom på två veckor gör mig så galet galen. Jag vill ha honom här. Älska honom, ha honom, känna honom. Men det går inte, tyvärr, och jag är tvungen att må dåligt.
Så ni som är ledsna över att få se era pojkvänner/flickvänner tre/fyra gånger i veckan. Var inte det, utan var glada och ta vara på tiden. Man vet aldrig vad som kan hända. Jag ser facebook-statusar om hur "mysigt vi ska ha det". Eller att några går på bio på en vardag. Eller att de bara är med varandra, och får ha den tiden tillsammans. Jag önskar jag hade det som er. Men däremot, så har jag hittat honom. Han jag just nu vill leva resten av mitt liv med. Jag får nog ta och se det så i stället.
Jag ska nu ta tag i mina läxor, och hoppas att alla andra mår bra istället. Jag hoppas att min Skånesten där nere på botten mår bra, och att han inte oroar sig för framtiden lika mycket som jag. Han är ju faktiskt inte sån som person, men det finns ändå hopp. För ett år sedan skrev han så här, när allt var som värst, och jag ärligt var nära på att ta slut på alltihopa: "Jag tänker inte på min framtid vidare ofta, men när jag gör det kan jag inte föreställa mig utan dig". Älskling, du kommer att vara i min framtid. Du är min framtid, och jag önskar den vore här.
Nu.
Sara

Usch, förstår att det är jobbigt :/ Jag träffar min karl to-sön iaf varje vecka, hatar dock måndagarna när han åker till jobbet. Kram på du!

2011-10-18 | 09:41:47
http://saaraaaa.blogg.se/

Kommentera:

Namn:
Remember me?

E-postadress: (publiceras ej)

Hemsida:

Kommentar:




JENNIFER KIVINEN
- 17årig fotogalen tjej som älskar att stå bakom kameran.
Jag älskar att fånga ögonblicket och få oförglömliga minnen på bild.Kameran hänger oftast runt halsen och jag älskar nya utmaningar!

Kontakt: Jenniferkivinen@hotmail.com

Sidan ses bäst i Internet Explorer